Botten är inte nådd...
När man tror att livet är orättvist.
När man tror att detta är så lågt man kan nå.
Då faller jag lite till.
Pappa ringde.
Farmor ligger på sjukhus.
1-3 veckor kvar.
Hon kommer förhoppningsvis hem innan och får hjälp av det palliativa teamet.
Min lilla söta underbara 94:åriga farmor.
Som alltid funnits där,
alltid klarat sig på egen hand,
alltid haft ett klokt ord och en varm famn att luta sig mot.
Så det blir ingen fjällen på påsk för mig,
men det finns ju kvar.
Tillsklillnad från allt som jag älskar som rycks bort.
Ett år...
Har i dagarna varit singel i ett år.
Så länge har jag inte varit singel på 7 år.
I början var det ovant, ensamt men väldigt skönt.
Härligt att få lov att bara tänka på sig själv, kunna göra det som faller in.
Men just nu hade det varit så skönt att ha någon att luta sig mot.
Någon att krypa upp bredvid och bara vara.
Men som det känns just nu så orkar jag inte med något annat än mig själv.
Det skulle finnas något journummer man kunde ringa och boka en tid.
En tid med någon att bara ligga bredvid och andas med.
Fick lära mig idag hur man andas med någon som har panikångest.
Andas i kvadrat är bästa receptet.
Vill ha någon att andas i kvadrat med.
Var på studenthälsan idag för att fixa nytt recept och följa upp mitt blodtryck.
90/35
Tur att man står på benen iaf. Men det är knappt.
Hon frågade om alla i familjen var friska.
Hon syftade på om det fanns blodproppar eller hypertoni i släkten.
Jag svarade att alla var friska.
Sen ändrade jag mig.
Jag sa som det var,
och det var så himla skönt.
Jag började gråta,
tårarna rann först kontrollerat ner för kinden,
sen gick det inte att sluta.
Men det var så skönt att få ut sig det,
bara sitta där med snälla tanten som inte ställde några frågor.
I morgon börjar min psykplacering.
Ska bli intressant.
Hoppas jag kommer därifrån bara...
Här har ni en mycket bra tolkning av en gammal låt
orka...
Att orka gå vidare.
Att orka gå upp varje morgon och lägga mig var kväll.
Att orka se frammåt.
Att orka gråta, och att orka vara glad.
Det är så mycket som ska orkas med.
så mycket men med så lite ork.
Mina drömmar,
min framtid.
Mitt hem,
min familj.
Så som den alltid varit,
så som den aldrig mer blir.
Drömmar krossas i takt till mitt hjärta.
Vågar inte tänka framåt,
minns bara bakåt.
What can I do, I losing you.
what to do?
Känns skönt att låsa upp dörren till lägenheten och glömma det dumma utanför.
Fick låna bil av min snälla söta mamma så resan hit gick på ett nafs.
Tur att det är dåligt med poliskontroller på dalslandsvägarna en mulen tisdag i mars.
Annars hade jag varit ett kort fattigare.
Hemma var det bra.
Eller så bra det nu kan vara.
Jag, mamma och pappa var ute och gick en långpromenad på isen i lördags.
Så evigt tacksam för att det två kan umgås tillsamans som två vuxna männsikor.
Även om de valt att leva livet utan varandra.
Känndes nästan som förr.
Förutom att förut fanns inte den med i bilden.
Den fula otäcka varelse som finns med i varje steg vi tar nu.
Cancer helvetet fanns inte förr.
Son om inte det var nog ringde pappa i måndags och sa att jag måste springa till farmor.
-Hon förblöder snart, skrek han i luren.
-Men kör henne till akuten då för i h.... skrek jag tillbaka.
Sen kom jag ihåg min pappas skräck för blod och tänkte att det var kanske inte så farligt.
Stackars lilla snart 94:åriga farmor.
Hon skulle snällt släppa ut katten i trädgården,
då hoppat kattskrället på henne och fastnar med en klo i hennes sköra skin.
Farmor rammlar och slår huvudet i gräsklipparen,
men kravlar sig ändå upp för trappan i källaren.
Som tur vad kom pappa och såg alltihop.
Eller det han såg var blod blod och åter blod.
Jag sprang dit och då hade det slutat blöda så fick rensa upp såret och plåstra om det jag kunde.
Sen var det bara att gå till akuten och möta upp mamma som gav mig alla nödvändiga plåster och sårrengörningar.
Efter noggranna instruktioner gick jag hem till farmor och plåstrade om henne så fint.
Kännde mig nästan som en riktig sköterska :-)
Ikväll väntas utgång med Erika och Sandra
Kanske blir det Kleerup, kanske ngt annat.
