Äntligen!
Men det krävdes en VD på ett forskningsföretag och en sjukhusdirektör.
Pappa fick åka akut till Sjukhuset igår,
han hade kollapsat och orkade inte ta sig upp.
Kan varit för att hans Hb låg på 70.
Han fick 2 påsar blod och kännde sig genast lite bättre.
Det kan tilläggas att jag har sagt i typ ett halvår nu att han borde få blod.
Men inte förren man kollapsar får man något.
När pappa ligger och tittar på blodet som sakta letar sig in i hans kropp ringer hans telefon.
Pappa har en kund som är VD på ett stort forskningsföretag.
Han ville bara tacka för att båten som pappa haft på sitt varv blev så fin.
Han frågade vad pappa gjorde och då fick han ju berätta att han var på sjukhuset.
Sedan berättade pappa hela historien och hur jävla illa allt var skött kring hans utredning.
Kunden frågade om han fick göra några efterfrågningar för pappas räkning?
Visst gör vad du vill sa pappa och de la på.
En timme senare har kunden fått tag på sin kompis, som visst var chef för hela uddevalla sjukhus,
och hotat med det ena och det andra om inte pappa fick en remiss till en specialist i göteborg på en gång.
Och en stund senare kommer pappas hematolog in med svansen mellan benen och berättar att han just pratat med sin chef. Samma hematolog som några timmar tidigare inte velat ge pappa lite blod skrev nu genast en remiss till en specialklinik i göteborg och bad sååå mycket om ursäkt om pappa lidit i onödan och bla bla.
Tack för inget sa pappa och gick.
Men så himmelskt skönt att det ÄNTLIGEN händer något,
att någon tar hans problem på allvar.
Så i morgon tar jag tåget till strömstad och ska tillbringa resten av veckan med pappa i ett (förhoppningsvis)
soligt strömstad och göteborg med ett litet litet hopp i min mage...
Positiv
Det kanske verkar som om mitt liv är ett enda stort svart hål av tråkigheter,
Ibland känns det så.
Men för att orka med allt jobbigt måste man se till det posetiva,
det som finns kvar och det som varit.
På lördag ska jag på 25 års kalas till mrs Barr.
tema P
Ska bli riktigt skoj!
Evigheter sen jag träffade många av kompisarna.
Är på praktik på avd 21.
Eller jag har bara varit där en dag.
Så betyget kommer senare.
Men det är så skönt att ha något att göra på dagarna och slippa alla tankar.
Pratade med pappa idag.
Kunde skriva en bok om hur katastrofalt jävla dålig behandling han har fått.
Men orkar inte tänka på det nu.
Ser fram emot sommaren,
Även om den kommer bli annorlunda.
Är van med att åka ut med pappa på sjön så fort vädret tillåter.
Kappsegling varje torsdag kl 18,
så har det alltid varit.
Men kommer nog inte att bli.
Men hoppas på att få många glada och fina stunder,
även om det kanske blir på land.
Drömmer också om en annan sak.
Men det är bara för att det är en dröm som aldrig slår in.
Eller slår den in så är det ju ingen dröm längre.
Nu blev det rörigt men ni förstår kanske vad (vem) jag menar :-)
Lilla farmor...
Livet känns så förbannat meningslöst just nu,
Känns som att det inte finns någon framtid,
att det fina som varit aldrig kommer igen.
Lilla älskade farmor.
94 år gammal,
ja hon var gammal, men skulle ju bli 100.
Lilla farmor,
som sett och gjort så mycket i sitt långa liv,
men han inte se allt.
Jag har bott granne med min farmor stort sett hela mitt liv.
Farmor passade mig från det jag var 6 månader och mamma var tvungen att börja jobba.
Pappa var pappaledig, men lämnade mig hos farmor och gick till jobbet ändå.
Varje gång jag kom hem var det första jag gjorde att gå till farmor.
Hon förstod alltid, ställde inga dumma frågor utan uppmuntrade mig i alla livets val.
Tyckte så mycket om lilla farmor att jag tog med mig pojkvännen och flyttade dit.
Handlade, städade och lagade mat åt lilla farmor i över ett års tid.
Att jag tog mig tid att göra det gläds mig väldigt mycket idag när hon inte finns längre.
Jag har alltid sagt att den dagen farmor dör kommer även en del av mig dö.
Och det stämmer.
Jag saknar henne i varje sekund,
och vaknar varje morgon på en söndergråten kudde.
Men det värsta av allt är att jag vet att detta bara är början.
Början på en sorg som kommer vara livet ut.
