nytt hopp, ny låt..
Jag är hopplös,
jag vet.
Men en som äntligen fått hoppet tillbaka är pappa.
Skriver mer när jag orkar.
Ville igentligen bara sprida denna sjukt sköna låten vidare
Tyvär kunde man inte få orginalvideon men kolla själv på tuben.
Äntligen!
Men det krävdes en VD på ett forskningsföretag och en sjukhusdirektör.
Pappa fick åka akut till Sjukhuset igår,
han hade kollapsat och orkade inte ta sig upp.
Kan varit för att hans Hb låg på 70.
Han fick 2 påsar blod och kännde sig genast lite bättre.
Det kan tilläggas att jag har sagt i typ ett halvår nu att han borde få blod.
Men inte förren man kollapsar får man något.
När pappa ligger och tittar på blodet som sakta letar sig in i hans kropp ringer hans telefon.
Pappa har en kund som är VD på ett stort forskningsföretag.
Han ville bara tacka för att båten som pappa haft på sitt varv blev så fin.
Han frågade vad pappa gjorde och då fick han ju berätta att han var på sjukhuset.
Sedan berättade pappa hela historien och hur jävla illa allt var skött kring hans utredning.
Kunden frågade om han fick göra några efterfrågningar för pappas räkning?
Visst gör vad du vill sa pappa och de la på.
En timme senare har kunden fått tag på sin kompis, som visst var chef för hela uddevalla sjukhus,
och hotat med det ena och det andra om inte pappa fick en remiss till en specialist i göteborg på en gång.
Och en stund senare kommer pappas hematolog in med svansen mellan benen och berättar att han just pratat med sin chef. Samma hematolog som några timmar tidigare inte velat ge pappa lite blod skrev nu genast en remiss till en specialklinik i göteborg och bad sååå mycket om ursäkt om pappa lidit i onödan och bla bla.
Tack för inget sa pappa och gick.
Men så himmelskt skönt att det ÄNTLIGEN händer något,
att någon tar hans problem på allvar.
Så i morgon tar jag tåget till strömstad och ska tillbringa resten av veckan med pappa i ett (förhoppningsvis)
soligt strömstad och göteborg med ett litet litet hopp i min mage...
Positiv
Det kanske verkar som om mitt liv är ett enda stort svart hål av tråkigheter,
Ibland känns det så.
Men för att orka med allt jobbigt måste man se till det posetiva,
det som finns kvar och det som varit.
På lördag ska jag på 25 års kalas till mrs Barr.
tema P
Ska bli riktigt skoj!
Evigheter sen jag träffade många av kompisarna.
Är på praktik på avd 21.
Eller jag har bara varit där en dag.
Så betyget kommer senare.
Men det är så skönt att ha något att göra på dagarna och slippa alla tankar.
Pratade med pappa idag.
Kunde skriva en bok om hur katastrofalt jävla dålig behandling han har fått.
Men orkar inte tänka på det nu.
Ser fram emot sommaren,
Även om den kommer bli annorlunda.
Är van med att åka ut med pappa på sjön så fort vädret tillåter.
Kappsegling varje torsdag kl 18,
så har det alltid varit.
Men kommer nog inte att bli.
Men hoppas på att få många glada och fina stunder,
även om det kanske blir på land.
Drömmer också om en annan sak.
Men det är bara för att det är en dröm som aldrig slår in.
Eller slår den in så är det ju ingen dröm längre.
Nu blev det rörigt men ni förstår kanske vad (vem) jag menar :-)
Lilla farmor...
Livet känns så förbannat meningslöst just nu,
Känns som att det inte finns någon framtid,
att det fina som varit aldrig kommer igen.
Lilla älskade farmor.
94 år gammal,
ja hon var gammal, men skulle ju bli 100.
Lilla farmor,
som sett och gjort så mycket i sitt långa liv,
men han inte se allt.
Jag har bott granne med min farmor stort sett hela mitt liv.
Farmor passade mig från det jag var 6 månader och mamma var tvungen att börja jobba.
Pappa var pappaledig, men lämnade mig hos farmor och gick till jobbet ändå.
Varje gång jag kom hem var det första jag gjorde att gå till farmor.
Hon förstod alltid, ställde inga dumma frågor utan uppmuntrade mig i alla livets val.
Tyckte så mycket om lilla farmor att jag tog med mig pojkvännen och flyttade dit.
Handlade, städade och lagade mat åt lilla farmor i över ett års tid.
Att jag tog mig tid att göra det gläds mig väldigt mycket idag när hon inte finns längre.
Jag har alltid sagt att den dagen farmor dör kommer även en del av mig dö.
Och det stämmer.
Jag saknar henne i varje sekund,
och vaknar varje morgon på en söndergråten kudde.
Men det värsta av allt är att jag vet att detta bara är början.
Början på en sorg som kommer vara livet ut.
Botten är inte nådd...
När man tror att livet är orättvist.
När man tror att detta är så lågt man kan nå.
Då faller jag lite till.
Pappa ringde.
Farmor ligger på sjukhus.
1-3 veckor kvar.
Hon kommer förhoppningsvis hem innan och får hjälp av det palliativa teamet.
Min lilla söta underbara 94:åriga farmor.
Som alltid funnits där,
alltid klarat sig på egen hand,
alltid haft ett klokt ord och en varm famn att luta sig mot.
Så det blir ingen fjällen på påsk för mig,
men det finns ju kvar.
Tillsklillnad från allt som jag älskar som rycks bort.
Ett år...
Har i dagarna varit singel i ett år.
Så länge har jag inte varit singel på 7 år.
I början var det ovant, ensamt men väldigt skönt.
Härligt att få lov att bara tänka på sig själv, kunna göra det som faller in.
Men just nu hade det varit så skönt att ha någon att luta sig mot.
Någon att krypa upp bredvid och bara vara.
Men som det känns just nu så orkar jag inte med något annat än mig själv.
Det skulle finnas något journummer man kunde ringa och boka en tid.
En tid med någon att bara ligga bredvid och andas med.
Fick lära mig idag hur man andas med någon som har panikångest.
Andas i kvadrat är bästa receptet.
Vill ha någon att andas i kvadrat med.
Var på studenthälsan idag för att fixa nytt recept och följa upp mitt blodtryck.
90/35
Tur att man står på benen iaf. Men det är knappt.
Hon frågade om alla i familjen var friska.
Hon syftade på om det fanns blodproppar eller hypertoni i släkten.
Jag svarade att alla var friska.
Sen ändrade jag mig.
Jag sa som det var,
och det var så himla skönt.
Jag började gråta,
tårarna rann först kontrollerat ner för kinden,
sen gick det inte att sluta.
Men det var så skönt att få ut sig det,
bara sitta där med snälla tanten som inte ställde några frågor.
I morgon börjar min psykplacering.
Ska bli intressant.
Hoppas jag kommer därifrån bara...
Här har ni en mycket bra tolkning av en gammal låt
orka...
Att orka gå vidare.
Att orka gå upp varje morgon och lägga mig var kväll.
Att orka se frammåt.
Att orka gråta, och att orka vara glad.
Det är så mycket som ska orkas med.
så mycket men med så lite ork.
Mina drömmar,
min framtid.
Mitt hem,
min familj.
Så som den alltid varit,
så som den aldrig mer blir.
Drömmar krossas i takt till mitt hjärta.
Vågar inte tänka framåt,
minns bara bakåt.
What can I do, I losing you.
what to do?
Känns skönt att låsa upp dörren till lägenheten och glömma det dumma utanför.
Fick låna bil av min snälla söta mamma så resan hit gick på ett nafs.
Tur att det är dåligt med poliskontroller på dalslandsvägarna en mulen tisdag i mars.
Annars hade jag varit ett kort fattigare.
Hemma var det bra.
Eller så bra det nu kan vara.
Jag, mamma och pappa var ute och gick en långpromenad på isen i lördags.
Så evigt tacksam för att det två kan umgås tillsamans som två vuxna männsikor.
Även om de valt att leva livet utan varandra.
Känndes nästan som förr.
Förutom att förut fanns inte den med i bilden.
Den fula otäcka varelse som finns med i varje steg vi tar nu.
Cancer helvetet fanns inte förr.
Son om inte det var nog ringde pappa i måndags och sa att jag måste springa till farmor.
-Hon förblöder snart, skrek han i luren.
-Men kör henne till akuten då för i h.... skrek jag tillbaka.
Sen kom jag ihåg min pappas skräck för blod och tänkte att det var kanske inte så farligt.
Stackars lilla snart 94:åriga farmor.
Hon skulle snällt släppa ut katten i trädgården,
då hoppat kattskrället på henne och fastnar med en klo i hennes sköra skin.
Farmor rammlar och slår huvudet i gräsklipparen,
men kravlar sig ändå upp för trappan i källaren.
Som tur vad kom pappa och såg alltihop.
Eller det han såg var blod blod och åter blod.
Jag sprang dit och då hade det slutat blöda så fick rensa upp såret och plåstra om det jag kunde.
Sen var det bara att gå till akuten och möta upp mamma som gav mig alla nödvändiga plåster och sårrengörningar.
Efter noggranna instruktioner gick jag hem till farmor och plåstrade om henne så fint.
Kännde mig nästan som en riktig sköterska :-)
Ikväll väntas utgång med Erika och Sandra
Kanske blir det Kleerup, kanske ngt annat.
tråkiga besked...
Ett tag sen nu,
ska bli skärpning på det!
Vad har hänt?
Praktik mest hela tiden,
lite tentaplugg,tentaskrivande, tentafestande,
och idag hemfärd.
Praktiken går riktigt bra, är jätte roligt.
Tyvär har jag haft otur och bara vårdat patienter som har dött.
Förhoppningsvis har det inte med min vård att göra...
Skrev tenta igår,
gick nog hyffsat, men 70% är ju en del....
Sedan var det ost och vin hos mig innan dansskorna sattes på.
Både ankan och arena fick besök,
en mycket rolig kväll!
Mindre roligt att åka bil till Strömstad i morse men överlevde det med!
Har åkt hem för att få tråkiga besked.
Besked som än en gång gör att livet känns oändligt orättvist och hopplöst.
Har varit och köpt vin och färska räkor som jag ska ta med.
Ta med till det som kommer bli en kväll fylld av gråt och förtvivlan.
En kväll som kommer med tråkiga besked.
jazzhelvete
Funderar på att flytta, och detta snart.
Karlstad har nämligen blivit utsedd som årets jazzkommun.
Jag hatar jazz.
Det är inte värdigt att kalla det musik.
Jazz är farligt för människor.
Jazz gör dig galen.
Måste passa på att säga grattis till syrran som hamnat på Chalmers förstasida.
http://www.chalmers.se/
Nördstämpeln är nu befogad!
tacksam
vet inte vart dagarna tar vägen.
Eller jo det vet jag ju iofs.
Upp omänskligt tidigt och cykla till CSK i snöblasket.
Byta om och sen koppla in hjärnan och på med smilet.
Det är jobbigt att vara på praktik.
Måste hela tiden vara på helspänd och låtsas vara intreserad av precis ALLT som händer.
Och en dålig dag det finns inte på kartan.
Samtidigt är det något av det roligaste jag varit med om,
och jag har lärt mig otroligt mycket bara på denna korta tiden.
I morgon har vi första seminariet.
Vi skulle välja en patient som vi skulle ta hand och och göra en omvårdnadsplan för.
Jag valde världens sötaste patient.
Var med honom flera dagar och följde varje steg han tog.
Något som visade sig bli hans sista steg här på jorden.
En morgon när jag skulle säga hej var han inte där.
Visste ju att det kunde hända, och det händer på avdelningen varje dag.
Men med honom var det något speciellt, och det gick så fort.
Blir rädd när jag ser hur fort det går.
Hur livet kan förändras på en så kort tid.
På ett ögonblick kan den du älskar vara borta.
Man blir medveten om hur bra vi har det.
Vi som är födda i Sverige och med den trygghet det innebär.
Fri sjukvård till alla.
Det är som att vinna på lotto för miljoner mäniskor i världens U-länder.
Vi tar det för givet och klagar istället på vårdköerna.
Tror vi hade klagat mer om vi var tvugna att sälja allt vi ägde
för att ha råd med ett läkarbesök.
Bara för att sedan inse att du inte har råd med medicinen,
eller operationen som du behöver för att överleva.
Skulle iaf jag klagat lite över.
Har inte bara varit på praktik det senaste.
Var på konsert med Erika och Pär.
TSOOL.
Världens bästa live band
Hade varit ännu bättre om jag snålat lite på alkoholkonsumtionen,
men men
Kan inte alltid bli som man tänkt sig.
På lördag är det födelsedagskalas hos Erika.
Blommor är temat.
Inte blommor och bin,
hade varit enklare,
men kan nog klura ut något bra...
...
Visste redan igår kväll att det skulle bli en dålig dag idag.
Magknipet kom på beställning och natten blev sömnlös.
Gick ändå upp i morse och försökte cykla till sjukhuset.
Kom till ytterdörren sen sa det stopp.
Ringde och sjukanmälde mig.
Kanske andra, tredje gången jag sjukskriver mig från någonting.
Någonsin.
Pappa har en leukemi som ingen någonsin sett förut.
0,5-1 % leukemifall förblir odiagnostiserade.
Pappa är en av dom.
Cellgifterna hade inte hjälp
Tvärtom.
Funderar på vad man ska göra nu.
Just nu vill jag bara ligga under täcket och gråta resten av livet.
Samtidigt vill jag bli världens bästa sjuksköterska så jag kan hjälpa pappsen.
Jag ska gå till prakitken i morgon och göra ett försök.
Ny dag, nya kalsonger!
Oj oj,
länge sedan nu.
Var i skolan hela förra veckan.
Sista gången på 18 veckor, tack tack.
Har varit en sväng i Strömstad också.
Alla mådde bra, vissa bättre än andra.
Mamma berättade att hon och Terje skulle på en liten semester.
Cuba i två veckor.
Avundsjuk? nej nej inte jag...
Idag var det första dagen på praktiken.
Avd 15 i 6 veckor framöver.
Började bra, slutade tveksamt.
Sjukt mycket information, och de verkade tro att vi redan visste allt.
Min avdelning verkade bra, men rörig.
Ureologi, bröstkirurgi och endokrina sjukdomar,
allt i en salig blandning.
Min handledare sa att det kommer bli jobbigt psykiskt.
Väldigt många får cancer besked på avdelningen,
och vissa kommer aldrig därifrån...
Så det blir till att torka många tårar.
I lördags var det kalas hos Erika.
Mycket trevligt!
Sista gången på ett tag som man träffar klassen.
Får se till att styra lite kalas då och då.
Kände ett hugg av lite love häromveckan.
Nu är allt gammalt glömt (intalar jag mig själv iaf),
och jag håller mig till min kära vän risets motto:
Nya dag, nya kalsonger!
Nu ska jag till frisören,
fick oväntat mycket i lön så det gäller att spendera!
I morgon är en viktig dag.
Pappa ska få reda på hur cellgifterna har verkat.
Så i morgon är det förhoppningsvis en bra dag.
Något annat finns inte.
home sweet home!
Efter väldigt många om och men så har jag tillslut bestämt mig.
I morgon bär det västerut igen.
Kunde egentligen åkt redan i tisdags,
har inte gjort mycket vettigt sedan dess.
Sovit, tränat, funderat och sovit lite till.
Hade nog stannat här om det inte vart för att jag får skjuts till std i morgon.
Tack tack.
Även om det bara var knappt 2 veckor sen sisst så ska det bli skönt att komma hem.
Skönt att komma hem och inte behöva göra något.
Inte jobba, fira något eller fixa.
Bara vara.
I morgon ska jag iofs hjälpa pappa med en båt som ska med till båtmässan i GBG.
Men som pappa säger,
inte kul att ställa ut något som inte är Malou.
Malou var en båt pappa la ner 1000 tals timmar på att bygga.
Den blev utnämnd som finaste båt på alla stora mässor, både i sverige och utomlands.
Malou var hans livsverk.
En novembernatt 2005 förvann hans dröm i lågorna.
Hade visst inga bra bilder på denna datorn,
men brasan var det inget fel på iallafall.
(Kan tillägga att jag och Fredrik bodde i en lägenhet som ligger knappt 100
meter från branden och var tvungna att evakueras mitt i natten)
Stackars pappsen, han har inte haft det lätt han...
Men han har alltid kämpat på,
och aldrig,
aldrig någonsin, klagat.
Så jag tror att han kommer att fixa den här svackan med.
Även om den är djup så kommer han att komma upp.
Det måste han.
På lördag ska jag iaf se på P3 guld.
Massor av bra musik hoppas vi på!
Några som inte spelar där är Pink Floyd.
Så därför spelar vi dem här!
Kanske världens bästa ( eller sämsta?) låt att lyssna på vid love troubles.
Något jag lyckats trassla mig till...
Fullmåne
Söndag
Grådiset ligger som ett tjock täcke över staden.
Perfekt dag att vara bakfull och ligga inne och slappa.
Det funkar även om man inte råkar vara bakfull också.
Något jag råkar att inte vara.
Var hemma och kollade på film och tryckte popcorn igår kväll.
Låt den rätte komma in
Bra film men lite väl hypad kanske.
Somnade inte fören efter kl 3 någongång inatt.
Min kära granne hade någon typ av kalas/ bråk/ hundfight i korridoren.
Men hade nog inte kunnat sova ändå, det var ju fullmåne inatt...
Konstigt men det slår aldrig fel att det inte går att sova då.
Vare sig man vet om det eller ej.
Igår spenderades dagen med träning och sen en sväng på stan med Sara.
Rean pågår förfullt men inte mycket att ha.
Köpte dock ett par röda jeans för 120 spänn som kan bli fina till sommaren.
I eftermiddag ska jag på något nytt träningspass,
sen blir det tvätt och lite plugg.
Metodeximination imorgon.
Seminarie på tisdag
Sen ledig igen.
En låt som jag tror kommer spelas varm på vårens dansgolv är
Alesha Dixon med sin "The boys does nothing"
