theshrimpkid

Hemma i karlstad igen.
Känns skönt att låsa upp dörren till lägenheten och glömma det dumma utanför.
Fick låna bil av min snälla söta mamma så resan hit gick på ett nafs.
Tur att det är dåligt med poliskontroller på dalslandsvägarna en mulen tisdag i mars.
Annars hade jag varit ett kort fattigare.

Hemma var det bra.
Eller så bra det nu kan vara.
Jag, mamma och pappa var ute och gick en långpromenad på isen i lördags.
Så evigt tacksam för att det två kan umgås tillsamans som två vuxna männsikor.
Även om de valt att leva livet utan varandra.
Känndes nästan som förr.

Förutom att förut fanns inte den med i bilden.
Den fula otäcka varelse som finns med i varje steg vi tar nu.
Cancer helvetet fanns inte förr.

Son om inte det var nog ringde pappa i måndags och sa att jag måste springa till farmor.
-Hon förblöder snart, skrek han i luren.
-Men kör henne till akuten då för i h.... skrek jag tillbaka.
Sen kom jag ihåg min pappas skräck för blod och tänkte att det var kanske inte så farligt.

Stackars lilla snart 94:åriga farmor.
Hon skulle snällt släppa ut katten i trädgården,
då hoppat kattskrället på henne och fastnar med en klo i hennes sköra skin.
Farmor rammlar och slår huvudet i gräsklipparen,
men kravlar sig ändå upp för trappan i källaren.
Som tur vad kom pappa och såg alltihop.
Eller det han såg var blod blod och åter blod.
Jag sprang dit och då hade det slutat blöda så fick rensa upp såret och plåstra om det jag kunde.
Sen var det bara att gå till akuten och möta upp mamma som gav mig alla nödvändiga plåster och sårrengörningar.
Efter noggranna instruktioner gick jag hem till farmor och plåstrade om henne så fint.
 Kännde mig nästan som en riktig sköterska :-)

Ikväll väntas utgång med Erika och Sandra
Kanske blir det Kleerup, kanske ngt annat.